Nej men redo för fucking gnäll. Swip it vidare om du inte ids. 

Asså jag har NOLL tid för mig själv! Det är fan folk hemma hos mig jämt å ständigt. Jobbiga jävlar som tycker å tänker å har egna viljor. Ah dom BOR ju där så jag kan ju inte gärna bara be dom gå hem till sig så att säga. Å jag är ju van att ha nästan en dag i veckan ledigt. Bara för mig själv. Men nu jobbar jag mer å ja… det är väl nån sorts övning än så länge. Det kommer att bli bättre (eller inte). Så jag kämpar på att hitta de viktigaste stunderna. Och de svåraste. 

Att träna med vår tonåring är svårast. Å att jag tränar är på toppen av min må-bra-lista. Så att jag tränar med henne är universums sämsta idé. Så då tar maken och tillika pappan henne. Det råkar ju vara samma dagar dom jag är där. Typ. Jag slutar tidigt två dagar i veckan just för att jag ska kunna träna. Å tonåringen är lätt autistisk (asså på riktigt å noll överdrift!) så har hon haft en rutin då jävlar är det så det ska vara. Resten av livet. Typ. Så🤷🏻‍♀️

Jag förklarar för maken att jag blir så jävla arg när hon avbryter mig i min träning. Jag menar försök svara på en fråga eller låtsas vara intresserad med maxpuls på löpbandet😳🫣 han förstår. Ja ja. SÅ ska det inte vara. Det är ju inte bra för nååågooon av er säger han. 

Men vad gör min man idag då? Jo men först kommer han å pratar fast än jag både skakar på huvet, himlar med ögonen å suckar. Jag typ sätter upp stop-handen med hela min kropp. Först när jag plockar ur hörlurarna å stänger av löpbandet backar han Å DÅ ÄR DET JU REDAN FÖRSENT! Nej men det var inget viktigt, säger han. 

-Men nu har jag ju redan stängt av hela maskineriet så nu kan du ju lika gärna prata. 

-Men du behöver ju inte stänga av säger han. 

-Jo det måste jag för jag har jävlarns flås maxpuls flås och flås jag kan inte flås prata flås med 180 i puls å trilla tänker jag inte göra. Så jo, jag måste stänga av. Flås flås flås…

-Vi är klara säger han. (Skitnöjd)

-Jaha? Jag har precis börjat. (Pekar på bandet som blinkar 12 minuter)

-Jag väntar på dig så går vi å köper potatis. 

-Va?!

-Ja det är slut potatis. Jag väntar på dig. 

Asså på riktigt??

Å så får jag förklara gör den vuxna människan att anledningen att han tränar med sitt barn och inte jag är för att hon gör precis det här; avbryter min träning för oviktiga saker. Å jag har precis kommit hit och det här är den enda tiden jag har för mig själv så kommer du och avbryter mig OCH tycker jag bör vara klar när jag precis har börjat?! Hur tänkte du nu??

Nej men jag köper väl potatis själv då. 

Men helvette, på riktigt?

Små triviala skitsaker som får mig att fucking flippa!! På gymmet står det små peppiga meddelanden i skåpen, heja på nån, peppa nån du ser ge allt, praaaataa med varaaandraaaa…. Asså prata INTE med mig på gymmet. Far åt helvette! Så sjukt. O-NOR-MALT!

Så… det var bara det jag ville. Tack å hej vi hörs

Har höstlov🙌🏼 utnyttjar för engångs skull makens jobb och har tagit med mig själv på spa. Jävligt obekvämt först men så tacksamt skönt så här "mitt-i" då att säga. Började med att träna och sedan ha utvecklingssamtal med mig själv. Vad vill jag just nu, den här veckan och i livet? Skriver för hand i kollegieblock och ser gammaldags å svår ut😄 tänker avsluta min konferens med spa (nej men bada själv jag vet inte?! Men vi får se🤷🏻‍♀️) och kanske en liten AW. Skåla för mina kloka beslut. 

Annars är då höstlovet ganska sugigt! Elle ja… det blir väl som man behöver det ibland. Men vi (läs jag) hade bokat kolmården i söndags för att göra en heldagsutflykt hela familjen. Men så blev det ju minusgrader å vi har inga vinterdäck… så jag avbokade det. Sen skulle vi ha bowlat igår… men där hade de fått en vattenläcka så dom avbokade allt samma dag! Nej men så att det är väl lite si-så-där med det här lovet. Å jag känner mig så där att det är svårt att vara ledig. Det är svårt att vara ledig utan plan och behöva anpassa sig efter/med andra (min familj alltså, dom djeeeflarna😆) 

Tänker att det jag gör nu är en bra grej att starta mina ledigheter med i framtiden! Börja med utvecklingssamtal och ta beslut över hur jag vill fördela min lediga tid. 

Insåg också att min tonåring inte kommer med egna förslag till loven för hon är så snäll att hon försöker anpassa sig efter vad jag vill. 

-men asså om det inte är att vi har gått en mil så tycker ju du inte att det är en aktivitet. 

😳 men vänta va? Ja… asså visst. Jag fattar. För när hon inte kommer med förslag så bestämmer jag å ja… långpromenad och tidskrävande "barnaktiviteter" (Skansen/tom tits eller museum) är det stor risk att jag planerar då. 

Ah men hur som helst… det var bara det jag ville säga. Att jag har höstlov och att jag är på spa. Tack å hej. Vi hörs😄

Jag älskar oftast mina morgnar! Väckarklockan ringer några gånger, första vänder jag mig bara om. Andra vaknar jag till. Tredje försöker jag känna genom kroppen. Nån minuts kroppscanning å känslan av den mjuka varma sängen mot kroppen. Sängen är som skönast på morgonen! Fjärde (sjunde) gången kliver jag upp. 

Oftast har maken hunnit iväg till sitt jobb eller så gör vi frukost-dansen i köket. Jag tar mitt, han tar sitt, vi rör oss under tystnad runt och förbi varandra. Brygger kaffe, mixar smoothie. Han blir irriterad att vi är två som samsa om ytan. Jag känner samhörighet när vi rör oss i synk🙌🏼 Så länge han är tyst å inte irriterar sig med ord så att säga. 

Jag har äran att ha en tonåring som är extremt självgående om morgnarna. Hon vaknar minst två timmar före skolan börjar å sköter sitt. Helt utan min eller någons inblandning. Ibland pratar hon för högt i telefonen för mina morgontrötta, ljuskänsliga öron. Å ibland snor hon allt mitt kaffe😄 Men vad gör det när allt annat funkar🤷🏻‍♀️ 

Sen äter jag min frukost i badrummet om jag znoosat för länge eller i min fåtölj. Har jag tid dricker jag kaffe och klappar katten. Annars blir det kaffe på båten till jobbet. 

Ibland har jag bråttom så klart. Det blir en små-jogg i nedförsbackarna 😄 Men jag är sällan stressad på väg till jobbet. Å båten är ju verkligen världens bästa start! Världens! Bästa! Start!

Ångest… inte så mycket ångest. Men smygande krypande obehaglig. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att äta vissa saker… 

(Ångesten: bucklig burk med makrill, helt jävla sunt att låta bli! Å vem blir fan inte nojig när vi haft svinkoppor till och från på jobbet i flera veckor!! Svinkoppor, stjärt-fluss, halsfluss, ont i öronen, feber hit å dit och nån redig diarré på det. Klart jag vill dricka ren sprit och duscha i desinfektionsmedel. Å så strösslas vi det med löss också. Kom för fan inte nära! Jaha, du gråter?… nu får du bli tröstad med en liten klapp på axeln från en replängds avstånd. Sitta i knät?? Glöm det!)

Säger sakerna högt för att det avväpnat. Jag är lite skör. Jag vet att det går över. Imorgon kan vara en helt annan dag. Ikväll kan vara en helt annan dag! 

Är snäll med mig själv å byter maten. Det är inte läge med nåt övande just nu. Jag vet att det går över.  Tröstar barn lite lagom, håller om å klappar. Ber dom tvätta händer en extra gång, inte mer. Tvättar mina egna händer en extra gång. Inte mer. Spritar dom och kommer genast mycket håg att jag skar mig på kattskålen imorse🫣 Fan vad det svider genom plåster å allt!

(Ångesten: det är bra det! Då blir det rent. I det där såret är det garanterat både den ena och den andra bakterien å vips får vi akut blodförgiftning å har vara 20% överlevnadschans. Så sprita på du. Svider det är det bra. Då känner vi att vi lever. Men ska plåstret vara av eller på?! På håller du ute bakterierna. Men samtidigt stänger du in de du har där så de odlas. Som ett jäkla växthus för döden, du kommer döda oss hur du än gör!)

Promenerar hem efter jobbet den långa vägen, närmare 6km. Tänkte trötta ut ångest äveln. Men jag fick bara världens dipp när det var två kilometer kvar å det matade ju ångesten mer. Darrig, svag, lite rädd och helt ensam i skymningen. Vem fan vill dö svim-döden ute i skogen vid ett kärr?! Moffade 2 Werthers jag hittade i fickan å ringde mannen som snällt kom å körde hem mig den sista kilometern. (Som är 100% uppförsbacke!) 

Åt tonåringens fantastiskt goda korvstroganoff med ris, duschade, la mig🙌🏼

Nej men livet hört ni. Livet. Jag älskar mitt liv. Inte min ångest, det ska gudarna veta🤣 sov gott, godnatt å tack-i-dag❤️🙌🏼

Ser fram emot en ny dag, en annan dag. En bättre dag. 

Jag älskar utflyktsmiddagar! Asså ÄLSKAR! Det händer nåt med hela familjen. Vi liksom "umgås" på ett helt annat sätt. Tonåringen pratar å berättar grejer å stämningen är så skön. 

Inte alltid kvällen innan eller så… för med en tonåring i huset suger ju ALLT som inte är hennes egen idé. Typ. Hon TÄNKER INTE komma. Hon vägrar. ALDRIG! Asså hur kan vi göra så här?! Vilket straff! Hon måste ju plugga, har inte TID med utflykt. Å aldrig att hon tänker äta nån äcklig pastasallad. 

Ringer henne strax innan för att kolla när hon kommer så jag kan möta upp henne. Hon planerar att komma exakt i tid. Jag säger att det är jäkligt kallt, blåsigt å sådär å vi ska ju…

-Jag är JÄTTEBRA klädd, väser hon

-Åkej Åkej, jag vill bara vara snäll, så du inte…

-Men asså jaaaaa!!!!

-Då så. Toppen. Då ses vi. 

Hon kommer i en liten stickad tröja med ett ännu mindre linne under😆

-Asså vad kallt det blåser, säger hon 

-ja precis… säger jag

-jag hoppas vi INTE ska sitta nånstans vid vattnet där det blåser helt sjukt!

Haha men asså välkommen till Stockholm. Staden vid och i och på vatten🙌🏼 staden där det nästan alltid blåser isande kalla vindar från en gråblått fuktigt hav. Å vi har berättat var vi hade tänkt sitta. Vid vattnet, längst ut på en blåsig udde. Men hon är så fruktansvärt obrydd. Å ja… det är ju naturligtvis vårat fel för att vi aldrig berättar nåt för henne😅

Men sen när vi väl sitter där, vid vattnet, med vinden i ryggen å picknickfilten runt henne. Vi har utsikten över min favoritstad, Stockholm är så vackert! Vi äter ut gamla sylt-burkar å småpratar. Sen kommer dom här samtalen då hon verkligen öppnar upp sig. Dilemman på skolan. Vad hon å hennes kompisar gjort å alla de där grejer s hon ALDRIG skulle berätta om vi frågade. Hon kurar nära och jag älskar att få vara med henne. Den här som hon på nåt sätt ÄR. Hennes innersta. Det är så fint❤️

Det ligger som nån ting filt över middagarna hemma. Vi sitter där vid bordet å typ turas om att intervjua/fråga u… hur var din dag? Bra. Å din? Bra. Å din då?? Dålig. Oj vaddå?? Men ååååhhhh! 

Mest blir fokuset på henne på nåt irriterande och jobbigt, o-tänkt sätt.

Men på utflykt🙌🏼 Å det bästa är att även om hon skulle vara sur. Å mannen också. Å jag också. Så skulle det ändå kännas bättre än hemma för vi sitter där med utsikten. Själen får koncentrera sig på något vackert❤️ OCH nästan ingen disk blir det. 

Älskar det. ÄLSKAR!

Vad är det med det här jävla dåliga samvetet?! 

Pms:ar skiten ur mig. Har varken mur, hud eller nåt sorts filter. Vare sig in eller ut. Saker är röriga. Min familj sjukt jobbiga. Själen kliar. 

Sätter igång ett bråk innan frukost för att min man inte tar vår mys-frukost på lika stort allvar som jag. 

Jag säger att han kanske ska göra lite äggröra då jag vet att bulle kanske inte är hans största favorit. Så han gör äggröra till sig. Sätter sig å trycker i sig den å tycker JAG är konstig som tycker det är ett märkligt beteende när vi faktiskt står och försöker anstränga oss med helgfrukost tillsammans. 

Sen föser han undan saker på köksbordet och ställer ut grejer fult. Noll mys. Noll ro för ögat. Å det är ju inte ens mycket att ändra från att det ska vara dåligt gjort till att bli perfekt. Han jobbar ändå på ett fint ställe, han kan se skillnad på när nåt är fint fixat och när nåt är slarvigt fixat. Men hemma?? Nej nej. Å asså middagar å luncher å 99% av tiden gör jag inte en sak av det. Köket är hans (jävla)ansvarsområde. Men när vi bestämt mysfrukost så är det ändå lite som fest. Fast för familjen. Man anstränger sig lite. 

Å när jag är utan filter är jag inte så tålamodsfull å förlåtande. 

Sen ska jag få upp tonåringen till samma frukost. Å hon ÄR vaken. Ligger å skrollar i sin säng. 

-strax är det frukost (kvitter kvitter)

-nu är det frukost (gulligull)

-hallå vi väntar på dig, Komsikom 

-MEN FÖRIHELVETTE NUUUU!!!!

Mmm mysfrukost🙌🏼😅

Hon häller upp halva kannans kaffe, trycker sin frukost, häller ut allt sitt kaffe och juicen… ah… men hon är inte vuxen. Att hon sitter med och är närvarande är nog. Man får ta det man får när det ges när det gäller henne så att säga. 

Sen hittar jag mina kläder på golvet i barnets rum. Å ja… asså hon får låna mina kläder så länge hon inte lägger dom ihopknölade på golvet. Så jag blir lite sur. Sen ska jag sminka mig å får leta MITT smink i hennes rum. Å min settingspray som jag typ aldrig anvönder är helt slut å då fucking lackar jag ut. Mest för att hon säger "men jag lånar aldrig dina grejer!" När jag nyss hämtat skit i hennes rum?! På riktigt. Å då när jag blir sur då ska hon gå i försvarligt å hitta vartenda fel med mig. 

-Ah men du då?! Du har ju MIN HÅRKLÄMMA!!

Jag exploderade. Typ 3 gånger genom lägenheten. 

-hur går det? Frågar maken

-Åt helvette. 

Stänger in mig. Stänger ut dom. En stund. Andas. Känner efter. Andas ännu mer. 45 minuter senare funkar jag kanske igen. 

Går ut å förklarar att idag är det svårt för mig att räcka till. Att ta ansvar. All min energi behövs till mig själv och att hålla det här humöret i schack. 

-Jaja. Mannen förstår. 

Exakt 30 sekunder senare börjas det med varenda fråga man kan fråga nån som just bett att inte få ta ansvar. 

-Vad ska vi ha till lunch? Vad vill du ha?? Ska vi göra det här som vi tänkte??

Frågor frågor frågor…

Så jag säger igen. 

-Jo jag har lite svårt för det där just nu som jag nyss sa. 

Då blir han sur för tonåringen är ju hungrig. Å hon vill inte ha det vi planerat. Å ja… sen efter typ en kvarts väntan på att HAN ska ta nåt sorts initiativ så kommer det ju fram att det inte finns nog av det vi planerat att äta. Å på nåt sätt känns det som mitt fel🤷🏻‍♀️

Då gick jag hemifrån å sa att jag eventuellt inte kommer hem på ett bra tag. Å då började mitt barn tjafsa. Å då tjafsade jag. Å sen sa jag att det var väl bra att jag gick så hon blev av med mig som hon ville. Å då sa hon att det hade hon aldrig sagt. Men det var faktiskt EXAKT vad hon sagt. Exakt!

Å nu sitter jag här med dåligt samvete. För att min man är en bebis och mitt barn är en tonåring. Hur faan kan jag ha dåligt samvete för att DOM är dumma i huvet?! Varför mår jag dåligt efter att ha förklarat å satt ord på mina känslor och behov i 10-15 år och FORTFARANDE får frågan "vad ska jag göra, hur kan jag hjälpa dig?" av min man. VARJE GÅNG! Nej men snälla?! Jag har universums sämsta dag. Jag tänker inte skriva ner nån lista till dig. Du VET!

-fråga inte ansvars-frågor 

-älska mig

-fråga hur jag mår 

-ge mig en kram

-ta hand om exakt allt

-lämna mig ifred om dörren är stängd

Vi har varit ihop i 23 år… det är samma lista. 

Helvette förbannades jävla skit så fucking trög i hela huvet man får vara. 

Det fanns en tid då vårat barn bara grät å hade panikattacker å inte ville gå till skolan. Då varje eller varannan morgon var ett enda långt ångestfyllt telefonsamtal med en panikslagen dotter i andra änden. Som grät å vägrade gå till skolan. 

Hon gick varje gång. Ibland nån lektion sent. Men alltid tog hon sig dit. Nån enstaka gång stannade hon hemma. Å ibland ringde hon runt lunch. Jag är sjuk. Jag har ont. Jag mår illa. Jag vill gå hem. Jag MÅSTE GÅ HEM! Jag kan inte. Orkar inte. Tänker inte… osv. Smygringde från toa. Eller ringde från skolans reception. 

Än hur jag valde så valde jag fel. "Ja visst, gå hem och pusta ut, jag vet att du har kämpat länge nog nu" slogs mot "nej men stanna kvar nu. Skolan är viktig"… å sedan paniken i hennes röst. Ångesten gick hela vägen från hennes själ till min. Varje dag. VARJE dag. Varje kväll. Ibland om nätterna. Så många nätter på raken att jag kände igen den där småbarnströttheten komma smygande. Då fick hon sova på vår pyttelilla soffa i vårt sovrum.

Vi turades om att börja jobba sent så nån av oss periodvis kunde gå med till skolan eller iaf se till att hon tog sig iväg. Det var ju väldigt mycket lättare att vara där fysiskt än att sitta på jobbet i telefonen 20 minuter med henne i full panik på andra änden. Den oron när ens barn hyperventilerar å man själv sitter mitt i rusningstrafik å inte kan göra så mycket åt saken än att hålla den där jävla mobilen mot örat och lita på att det går över. 

Idag vid middagen sa hon att det kändes så konstigt att tänka tillbaka på. Att det var så där jobbigt! Att det kändes lite overkligt nu. "Vilken drama Queen jag var!" Men älskling det var verkligen dramatiskt för dig. För oss alla! Du var ingen drama Queen. Du var en redig kämpe! En tapper krigare som gav dig ut i döden och fick livet som vinst!! Jag är så lättad och glad för din skull att det känns avlägset och som ett annat liv att tänka på för dig. När var det här?? Var det i 4:an?? 6:an eller förra året? 

Ja det har gått i omgångar sedan 4:an och höll i sig till vårterminen i 7:an. Den kom å gick. 7:an var okej. Även om det var det kanske tuffaste året för dig, på riktigt. Men nu vet du att tuffa perioder går över. Att du har verktyg och styrkan att klara dig igenom allt. Att det blir bättre. Och kanske sämre igen och sedan bättre igen igen. Att det inte är farligt att vara rädd för ofarliga saker. Att du är starkare än du tror! 

Mitt starka vackra "stackra" barn. Gud vad jag älskar dig. Tacksam att panikattackerna inte avlöser tonårs-humöret bör väl också tilläggas. Men det där med tonåren tar vi en annan gång, hahaha. Det är ett helt inlägg för sig. Det är fan en hel blogg för sig!

Men bra då säger vi så. Föräldraskapet🙌🏼 Magiskt!